(September 3, 1810 - February 20, 1871) was an Irish-born Canadian painter, famous for his paintings of First Nations peoples in the Canadian West and other Native Americans in the Oregon Country. A largely self-educated artist, Kane grew up in Toronto (then known as York) and trained himself by copying European masters on a study trip through Europe. He undertook two voyages through the wild Canadian northwest in 1845 and from 1846 to 1848. The first trip took him from Toronto to Sault Ste. Marie and back. Having secured the support of the Hudson's Bay Company, he set out on a second, much longer voyage from Toronto across the Rocky Mountains to Fort Vancouver and Fort Victoria in the Columbia District, as the Canadians called the Oregon Country.  Related Paintings of Paul Kane :. | Flathead woman with child | Encampment | Encampment, Winnipeg River | Assiniboine hunting buffalo | The Surveyor: Portrait of Captain John Henry Lefroy or Scene in the Northwest |
Related Artists:
Maarten van Heemskerck
(1498 - 1 October 1574) was a Dutch portrait and religious painter, known for his depictions of the Seven Wonders of the World. He was born at Heemskerk, North Holland, halfway between Alkmaar and Haarlem. His father was a small farmer, Jacob Willemsz. van Veen (whose portrait he painted). According to his biography, written by Karel van Mander, he was apprenticed to Cornelis Willemsz in Haarlem. Recalled after a time to the paternal homestead and put to the plough or the milking of cows, young Heemskerk took the first opportunity that offered to run away, and demonstrated his wish to leave home for ever by walking in a single day the 80 km which separate his native hamlet from the town of Delft. There he studied under Jan Lucasz whom he soon deserted for his contemporary Jan van Scorel of Haarlem. Even today, many of Heemskerck's paintings are mistaken for work by van Scorel. He boarded at the home of the wealthy Pieter Jan Foppesz (the van Mander spelling is Pieter Ian Fopsen), curate of the Sint-Bavokerk. He knew him because he owned a lot of land in Heemskerck. This is the same man whom he painted in a now famous family portrait, considered the first of its kind in a long line of Dutch family paintings.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
DARET, Jacques
Netherlandish Northern Renaissance Painter, ca.1404-1470 was an Early Netherlandish painter born in Tournai (now in Belgium), where he would spend much of his life. Daret spent 15 years as a pupil in the studio of Robert Campin, alongside Rogier or Rogelet de le Pasture (assumed by scholars to be Rogier van der Weyden, both words meaning "field" or "meadow" in French and Dutch respectively), and afterwards became a master in his own right. He became a favorite of the Burgundian court, and his patron for 20 years was the abbot of St. Vaast in Arras, Jean de Clercq. Though many works of Daret are mentioned in Jean de Clercq's account books, only four panels of Daret's works are known to have survived: all are from the so-called Arras Altarpiece or Saint-Vaast Altarpiece, painted for the abbot between 1433 and 1435. These paintings show a striking resemblance to the Flemish realism of the Master of Flemalle. This is argued by most scholars to be evidence that the Master of Flemalle was Daret's master, Robert Campin. Daret features rather more in the art historical debates over his period than the merit of his work alone would justify because he is relatively well-documented, and in particular can be securely identified as the creator of the altarpiece mentioned above, as well as a pupil of Campin. The stylistic similarity between him and the Master of Flemalle is therefore crucial evidence in the identification of the latter with Campin. This then becomes an important connection in establishing a link between Robert Campin/the Master of Flemalle and his other major pupil,